Den varma vinden smekte mina kinder och fick håret att blåsa åt alla håll. Jag stod på berget vid stranden som så många gånger förr och så på när solen gick ner. Men denna gång hade jag en främmande en känsla inom mig. En känsla av ren lycka. Därför att denna kväll inte var som alla andra, därför att denna kväll för alltid kommer vara milstolpen för ett bättre liv. Jag heter Astrid. Jag tror att folk skulle beskriva mig som godhjärtad och glad, det är nämligen den synen jag har på mig själv. Jag har alltid kämpat för att vara så snäll som möjligt och god mot alla jag möter. Men jag sattes på prov när jag kom till en plats där allt det jag gjort för att få en så god syn på mig själv raserades. Där självacceptans sågs som något dåligt och där allt det goda jag gjorde togs som en lögn. Vad gör man när hela ens personlighet förnekas? Vad gör man när marken man står på går sönder?